20.
Prinsessan uppå Glas-berget.

Ifrån S. Småland.

Liknande sagor förekomma:

1. Hos Norrmännen: — Se Asbjörnsen og Moe, Norske Folkeeventyr, Deel II, ss. 80–91, »Jomfruen paa Glasbjerget».

2. Hos Tyskarne:A. Se Vulpius, Ammenmärchen, Weimar 1791. — B. Se Grimm, Kinder- und Haus-Märchen, Th. II, N:o 136, ss. 279–282, förra hälften af sagan »De wilde Mann» [jfr. Th. III, s. 229]. — C. Se Bechstein, Deutsches Märchenbuch, Leipzig 1845, ss. 65–67, »Hirsedieb».

3. Hos Italienarne: — Se Straparola, Notti piacevoli, V, förra hälften af sagen N:o 1. (Jfr. Straparola’s Eventyr, Oversatte af J. Chr. Riise, Kjöbenhavn 1818, ss. 75–94, »Skov-manden»).

4. Hos Polackarne: — Se Woycicki, Polnische Volkssagen und Märchen, Berlin 1839, III, N:o 5, ss. 115–119, samt s. 156, »Der Glasberg».

Sagans sednare del eller Glasbergs-äfventyret förekommer dessutom i en gammal Dansk kämpa-visa, »Brynilds Vise», — först tryckt uti Tragica, Kjöbenhaffn 1657, ss. 35–43, sednare hos Nyerup och Rahbek, Danske Viser fra Middelalderen, D. I, Kjöbenhavn 1812, ss. 132–3; — hvars grund-drag återfinnas i de urgamla sångerna och sägnerna om Sigurd Fafners-bane, huru han red igenom troll-elden till Brynhild, Budles dotter. Jfr. »Brynhildar Qvida» i den äldre Eddan, Volsunga-Saga m. fl. 389

Det var en gång en konung, som var så glad vid jagt, att han inte visste sig större nöje än att fara efter vilda djur. Han låg så både arla och serla ute i marken med hök och hund, och hade alltid god jagt-lycka. Men en dag hände sig, att han inte var i stånd att få upp något villebråd, ehuru han letade på alla håll ända ifrån morgonen. Som det nu led emot qvällen, att han skulle rida hem med sina män, fick han se hvarest en dverg eller »vildman» lopp framför honom i skogen. Straxt sporrade konungen sin häst, red efter dvergen och grep honom, och undrade alla öfver hans sällsamma utseende; ty han var liten och stygg som ett troll, och hans hår växte sträft som stake-mossa. Men allt hvad konungen talade honom till, ville han inte svara, hvarken med godo eller ondo. Häröfver blef konungen vred, såsom han redan tillförene var misslynt öfver sin jagt, och befallte sina svenner taga vildmannen och förvara honom väl, att han ej måtte undkomma. Sedan drog konungen hem till sin gård, och är intet vidare förtäljdt om hans färd för den gången.

Det var på den tiden en gammal loflig sed, att konungen och hans män höllo dryckes-stämma till långt in på nätterna, och blef då mycket ordadt och än mera drucket. Som de nu åter sutto öfver bord och gjorde sig lustiga, fattade konungen ett stort djurs-horn och sade: »huru tyckes eder om vår jagt i dag? Eller när blef det tillförene sagdt om oss, att vi kommit hem utan något villebråd?» Männen svarade: ’visserligen är det sannt som du säger, och lärer så god en jägare, som du, icke stå att finna i hela verlden. Likväl må du icke klaga på vår jagt, ty du har i dag fångat ett villebråd, hvars like ingen tillförene hvarken sett eller hört.’ Sådant tal behagade konungen öfvermåttan väl, och han frågade yttermera hvad dem tycktes att han helst kunde göra med dvergen. ’Jo,’ sade hofmännen, ’du skall hafva honom fången här på din gård, att det må höras och spörjas öfver bygden hvilken jägare du är. Allenast att du kan förvara honom så han icke rymmer, ty han är snedig och illfundig till sinnes-art.’ När 390 konungen hörde detta, teg han en lång stund; derefter höjde han hornet och sade: »jag vill göra som J sägen, och skall det icke blifva mitt fel om vilde mannen undkommer. Men det lofvar jag, att hvilken som släpper honom lös han skall dö utan nåder, vore det ock min egen son.» Dermed tömde konungen dryckes-hornet, och var detta en dyr ed. Men hofmännen sågo tvehogse på hvarandra; ty de hade aldrig hört honom tala så, och kunde de väl märka att det var mjödet som steg honom i hufvudet.

Andra morgonen, första tid konungen vaknade, rann det honom i sinnet hvad löfte han gjort vid dryckes-stämman. Han lät så genast sända efter timmer och virke, och byggde ett litet hus eller bur tätt invid kungs-gården. Buren timrades af stora bjelkar, och förvarades med starka lås och bommar, så att ingen kunde bryta derigenom, och midt på väggen gjordes en liten glugg eller vind-öga, för att skjuta in maten. När så allt var redo, lät konungen föra fram vilde mannen, satte honom i buren, och tog sjelf nycklarne till sig. Der fick dvergen nu sitta fången dag och natt, och både gående och farande kommo för att beskåda honom. Men ingen hörde honom någonsin klaga eller eljest tala ett endaste ord.

Det led så en rund tid bortåt. Då hände sig att det blef ofrid i landet, så att konungen måste draga ut i leding. Som han nu skulle fara, sade han till sin drottning: »du skall nu styra för mitt rike, och lemnar jag både land och folk i din vård. Men ett skall du lofva mig, att du väl förvarar vilde mannen, så han icke slipper ut me’ns jag är borta.» Ja, drottningen lofvade göra sitt bästa i detta som i annat, och så gaf konungen henne nycklarne till buren. Derefter lät han skjuta sina snäckor ifrån land, hissade segel under förgyllande rå, och for långt, långt bort i andra riken; och hvart han kom vann han seger. Men drottningen stod på stranden och såg efter honom, så länge hon kunde se hans vimplar flyga öfver sjön; sedan vände hon igen till kungs-gården med sina tärnor. Der sitter hon nu och sömmar silke på knä, me’ns hon väntar att hennes gemål skall komma hem igen.

Konungen och drottningen hade tillsammans ett enda barn, 391 en prins, som ännu var späd till ålder, men gaf godt hopp om sig. Sedan nu konungen var bortrest, hände sig en dag att pilten vandrade omkring i kungs-gården, och kom till vilde mannens bur; der satte han sig att leka med sitt gull-äple. Huru han nu lekte, gick det inte bättre, än att äplet oförvarandes for in genom vind-ögat som var på bur-väggen. Straxt kom vilde mannen fram, och kastade ut gull-äplet. Detta tycktes pilten vara en lustig lek; han kastade derföre åter in äplet, och allt kastade vilde mannen det ut igen, och så lekte de en lång stund. Men huru länge det gick om, byttes glädjen på sistone i sorg; ty vilde mannen behöll gull-äplet och ville icke gifva det tillbaka. När så ingenting halp, hvarken hotelser eller böner, begynte den lille slutligen gråta. Då sade vilde mannen: »illa gjorde din fader emot mig, att han tog mig fången, och får du aldrig igen ditt äple, med mindre du skaffar mig lös.» Pilten svarade: ’huru skall jag kunna skaffa dig lös? Gif mig bara igen mitt gull-äple! mitt gull-äple!’ »Jo,» sade vilde mannen, »du skall göra som jag nu säger. Gå upp till din moder, drottningen, och bed att hon löskar dig. Passa så på och stjäl nycklarne ur hennes bälte, och kom hit och öppna dörren. Sedan kan du gifva nycklarne tillbaka sammaledes du tog dem, så att ingen märker det.» Ja, huru vilde mannen lockades med pilten, gjorde denne omsider efter hans begäran, gick upp till sin moder, bad att hon skulle löska honom, och stal nycklarne ur hennes bälte. Derefter sprang han ned till buren, och öppnade bure-dörren, så att vilde mannen kom ut. Som de nu skulle skiljas, sade dvergen: »här gifver jag dig åter ditt gull-äple, såsom jag lofvat, och skall du ha tack att du släppte mig lös. En annan gång, när du tränger, vill jag hjelpa dig igen.» Dermed lopp han sina färde. Men prinsen gick tillbaka till sin moder, och bar igen nycklarne på samma sätt som han tagit dem.

När det nu spordes öfver kungs-gården att vilde mannen var sin kos, blef der en stor uppståndelse, och drottningen sände folk på vägar och stigar för att spana efter honom. Men han var borta och blef borta. Det stod så en tid om, och allt blef drottningen mer och mer bekymrad, ty hon väntade 392 för hvar dag att hennes gemål skulle komma hem igen. Ändteligen fick hon se hvar hans snäckor kommo farande öfver sjön, och mycket folk samlades på stranden för att helsa honom. Som han nu kom i land, blef hans första spörsmål om de väl förvarat den vilde mannen. Då måste drottningen bekänna huru det var, och förtäljde allting såsom det tilldragit sig. Men konungen vardt öfvermåttan vred, och sade att han skulle straffa gerningsmannen, eho det ock månde vara. Han lät så göra en räfst öfver hela kungs-gården, och hvart mans barn skulle fram och vittna; men ingen visste något. Ändteligen skulle den lille prinsen också fram. Som han nu kom inför konungen, sade han: »jag vet att jag förskyllat min faders vrede; likväl kan jag icke dölja sanningen, ty det är jag som släppt ut vilde mannen.» Då blef drottningen hvit om kind, och alla de andra med; ty der var ingen som icke höll af prinsen. Slutligen tog konungen till orda: »aldrig skall det spörjas om mig att jag bröt mitt löfte, vore det ock för mitt eget kött och blod; utan skall du visserligen dö, såsom du förtjenar.» Dermed gaf han befallning åt sina svenner, att de skulle föra prinsen ut i skogen och döda honom. Men piltens hjerta skulle de bringa med sig till konungen, som ett tecken att de fullgjort hans befallning.

Nu blef der en bedröfvelse ibland folket så det var inte likt någonting, och alla bådo om nåd för prinsen; men konungens ord var oryggeligt. Svennerna tordes så inte annat än lyda, utan togo pilten emellan sig, och gåfvo sig på väg. Som de nu kommit långt, långt bort i skogen, fingo de se en vallare, som gick vall med svin. Då sade den ene till den andre: »icke synes mig godt att komma vår hand vid konungens son, utan låtom oss då hellre köpa en galt, och taga galt-hjertat, så vet ingen annat än det är prinsens hjerta.» Ja, detta tycktes den andre svennen vara visligen taladt. De köpte så en galt af vallare-mannen, förde djuret undan i skogen och slagtade det, och togo dess hjerta. Derefter bådo de prinsen draga sina färde, och aldrig mer komma igen. Men sjelfve vände de åter till kungs-gården, och kan man väl tänka hvad der blef för en sorg, när de förtäljde om prinsens död. 393

Konunga-sonen gjorde nu såsom tjenarena bedt honom; han vandrade allt framåt, det mesta han kunde, och aldrig så hade han annat till mat än nötter och vilda bär som växte i skogen. När han så färdats både länge och väl, kom han till ett berg, och öfverst på berget stod en hög fura. Då tänkte han vid sig sjelf: »jag må så godt klifva upp i furan, och se om jag inte kan finna någon väg.» Ja, sagdt och gjordt; han steg upp i trädet. Som han nu kom högst i furu-toppen och spejade åt alla håll, fick han se hvarest der låg en stor, stor kungs-gård mycket långt borta, och glimmade emot solen. Då blef han hjerteligen glad, och vände genast sina steg ditåt. Under vägen träffade han en dräng som gick och plöjde; af honom beddes han att få byta kläder, och det fick han. Så utrustad kom han ändteligen fram till kungs-gården, gick in och begärde tjenst, och blef så tagen till vall-here att valla konungens fä. Der vankar han nu i skogen både arla och serla; men allt som tiden led glömde han sin sorg, och växte, och blef stor och båld, så ingen fanns hans like.

Sagan vänder nu till konungen som rådde öfver kungs-gården; han hade varit gift, och åtte med sin drottning en enda dotter. Hon var mycket fagrare än andra mör; dertill blid och höfvisk, så att den kunde skattas lycklig som en gång skulle få ega henne. När nu prinsessan hade fyllt sina femton vintrar, fick hon en otalig hop friare, som man väl det kan tro, och änskönt hon gaf dem alla nej ökades jemnt deras antal, så att konungen blef alldeles rådlös hvad han skulle gifva dem för svar. Han gick så in i jungfru-stugan till sin dotter, och bad henne välja ibland dem, men hon ville inte. Då vardt han vred, och sade: »efter som du icke sjelf vill göra ditt val, så skall jag göra det; ehuru väl kunde ske, att det icke blir så alldeles i ditt eget tycke.» Dermed ville han gå sin väg. Men jungfrun höll honom qvar och sade: »jag kan väl se, att det måste bli såsom du satt dig i sinnet. Likväl må du icke tro att jag tager hvem som helst, utan skall den och ingen annan ega mig, som förmår rida uppför det höga glas-berget med fulla vapen.» Ja, detta tycktes konungen vara ett godt förslag. Han samtyckte derföre till sin 394 dotters begäran, och lät utgå ett påbud öfver hela riket, att den skulle få prinsessan som kunde rida uppför glas-berget.

När nu dagen var inne som konungen hade sagt, ledsagades prinsessan ut till glas-berget med stor ståt och präktig utrustning. Der sattes hon allra öfverst å berg-åsen, med gull-krona på hufvudet och gull-äple i handen, och var hon så öfvermåttan fager, att det var ingen som icke gerna vågat sitt lif för hennes skull. Tätt nedanföre, under berget, samlade sig alla friarena med granna hästar och glänsande vapen, så det sken som en eld i solen, och rundt omkring strömmade menigheten till i stora skaror, för att se uppå deras lek. När så allt var redo, gafs tecken med horn och trummeter, och i detsamma rännde friarena, hvar efter annan, med all makt uppför höjden. Men berget var högt, och glatt som en is, och dertill öfvermåttan brant. Det var så ingen som kom mer än ett litet stycke upp, förr än han hals öfver hufvud störtade ned igen, och kunde väl hända, att en och annan dervid bröt både armar och ben. Häraf uppstod mycket brak, såsom ock af hästarnes gnäggande, folkets skri och vapnens slammer, så att gnyet och ropandet hördes vida vägar.

Medan nu allt detta tilldrager sig, vankade konunga-sonen omkring med sina oxar, långt bort i djupa skogen. Vid han så fick höra larmet och vapen-gnyet, satte han sig på en sten, lutade hand emot kind, och föll i djupa tankar; ty det rann honom i sinnet, huru gerna han också velat vara med och rida som de andre. Rätt i detsamma fick han höra steg, och vid han såg upp stod vilde mannen framför honom. »Tack för sist!» sade vilde mannen. »Hvarför sitter du här så ensam och sorgefull?» ’Jo,’ svarade prinsen, ’jag må väl vara sorgsen och inte glad. För din skull är jag en flykting utur min faders land, och nu har jag inte så mycket som en häst och rustning, för att kunna rida fram till glas-berget och täfla om prinsessan.’ »Åh,» sade vilde mannen, »är det inte annat, så kan det väl bli någon råd. Du halp mig en gång förut; nu vill jag hjelpa dig igen.» Dermed tog han prinsen vid handen, förde honom djupt ned i jorden till sin håla, och visade hvar det hängde en rustning som var allt igenom smidd af hårdaste stål, och så blank, att 395 der låg ett blått skimmer rundt omkring. Tätt bredvid stod en präktig gångare, fullt sadlad och rustad, och skrapade berget med stål-skorna, och tuggade milen, så att hvita skummet flöt ända ned på marken. Vilde mannen sade: »skynda dig nu och kläd på dig, och rid bort och försök din lycka! Jag vill under tiden valla dina oxar.» Ja, detta lät prinsen inte säga sig två gånger, utan klädde på sig både hjelm och harnesk, spände sporrar på fot och band svärd vid sida, och kände sig så lätt i stål-rustningen som en fogel i luften. Derefter sprang han upp i sadeln så det klang i hvar enda sölja, gaf hästen tyglarne, och red hasteligen fram åt berget.

Prinsessans friare skulle just nu lykta sin lek, och hade ingendera vunnit priset, ehuru de alla gjort godt skäl för sig. Som de nu stodo och öfverlade, och tänkte att lyckan månde bli dem mera gunstig en annan gång, fingo de plötsligen se hvarest en ungersvenn kom ridande fram utur skogs-brynet, och for rätt emot berget. Han var allt klädd i stål ifrån topp till tå, med hjelm på hufvudet, sköld på arm och svärd i bälte, och förde sig så ridderligt i sadelen, att det var en lust till att skåda. Straxt vände alla sina ögon på den främmande kämpen, och sporde hvarandra hvem han var, ty ingen hade sett honom tillförene. Men de fingo inte mycken tid att spörja och fråga; ty knappt hade han kommit fram ur skogen, förrän han lyfte sig i stig-byglarne, högg hästen med sporrarne, och tände af som en pil rätt uppföre glas-berget. Likväl red han inte ända upp, utan när han kom midt på branten kastade han plötsligt om sin gångare, och red tillbaka utför berget, så elden fräste om häst-skorna. Derefter försvann han i skogen, såsom en fogel flyger. Nu kan man tro der blef en uppståndelse ibland allt folket, och ingen var som icke undrade öfver den främmande kämpen, fast jag väl knappt behöfver säga, att han inte var någon annan än prinsen. Men alla kommo öfverens deruti, att de aldrig sett yppare häst eller båldare hofman, och det hviskas att prinsessan tyckte så med, ty hvar natt sedan drömde hon bara om den främmande ungersvennen.

Det led så en tid bortåt, och prinsessans friare skulle 396 pröfva sin lycka för andra gången. Konunga-dottern blef nu åter ledsagad till glas-berget, med stor ståt och mycken fager utrustning, och sattes allra öfverst på bergs-toppen med gull-krona på hufvudet och gull-äple i handen. Der nedanföre samlade sig alla friarena med granna hästar och präktiga vapen, så det var en lust till att skåda, och rundt omkring strömmade hela menigheten till, för att se på leken. När så allt var redo, gafs åter tecken med horn och trummeter, och i detsamma rännde friarena, hvar efter annan, med all makt uppför bergs-höjden. Men det gick som förut. Berget var högt, och glatt som en is, och dertill öfvermåttan brant; så att ingen kom mera än ett litet stycke upp, förrän han hals öfver hufvud störtade ned igen. Häraf uppstod åter mycket gny, såsom ock af hästarnes gnäggande, folkets skri och vapnens slammer, så att braket och ropandet hördes långt in i djupa skogen.

Medan nu allt detta tilldrager sig, gick den unge prinsen och vallade sina oxar, såsom hans göromål var. Vid han så fick höra larmet och vapen-bullret, satte han sig på en sten, lutade hand emot kind, och grät; ty han tänkte på den fagra konunga-dottern, och det lekte honom i hugen att han gerna velat vara med och rida som de andre. Rätt i detsamma förnam han fotsteg, och när han såg upp stod vilde mannen midt framför honom. »God dag!» sade vilde mannen. »Hvarföre sitter du här så ensam och sorgefull?» ’Jo,’ svarade prinsen, ’jag må väl vara sorgsen och inte glad. För din skull är jag en flykting ur min faders land, och nu har jag inte så mycket som en häst och rustning, för att rida fram till berget och täfla om prinsessan.’ »Åh,» sade vilde mannen, »är det inte annat, så kan det väl bli någon råd. Du halp mig en gång, nu vill jag hjelpa dig igen.» Dermed tog han prinsen vid handen, förde honom djupt ned i jorden till sin håla, och visade hvar det hängde en rustning som var allt igenom smidd af klaraste silfver, och så blank, att det sken deraf långa vägar. Tätt bredvid stod en snöhvit gångare, fullt sadlad och rustad, och skrapade berget med silfver-skorna, och tuggade betslet, så att skummet stänkte ända ned på marken. Vilde mannen sade: »skynda dig nu och kläd på dig, och rid bort och försök 397 din lycka! Medan så vill jag valla dina oxar.» Ja, detta lät prinsen inte säga sig två gånger, utan klädde sig med stor skyndsamhet i både hjelm och harnesk, spände sporrar på fot, band svärd vid sida, och kände sig så lätt i silfver-rustningen som en fogel i luften. Derefter sprang han upp i sadeln så det klang i hvar sölja, gaf hästen tyglarne, och red hasteligen fram åt glas-berget.

Prinsessans friare skulle just nu lykta sin lek, och hade ingendera vunnit priset, ehuru de alla gjort väl besked för sig. Som de nu stodo och öfverlade, och tänkte att lyckan månde bli dem bättre nästa gång, fingo de plötsligen se hvarest en ungersvenn kom ridandes fram utur skogs-brynet, och for rätt emot berget. Han var allt klädd i silfver ifrån topp till tå, med hjelm på hufvudet, sköld på arm och svärd i bälte, och skickade sig så ridderligt i sadeln, att båldare ungersvenn väl aldrig stod att få se. Straxt vände alla sina ögon på honom, och kände nu igen att det var samma kämpe som förra gången. Men prinsen gaf dem inte mycken tid att undra; ty han hade icke så snart kommit fram på slätten, som han lyfte sig i stig-byglarne, sporrade sin häst, och tände af som en eld rätt uppföre branta berget. Likväl red han icke ända upp, utan när han kom öfverst på berg-kammen, helsade han prinsessan med stor höfviskhet, kastade plötsligt om sin gångare, och red tillbaka utför berget så det glimmade om häst-skorna. Derefter försvann han i skogen, såsom stormen far. Nu kan man tänka att der blef än mer uppståndelse än förra gången, och ingen var som icke undrade på den främmande kämpen. Men alla voro öfverens, att det aldrig kunde ges en yppare häst eller båldare ungersvenn, och det är till och med sagdt om prinsessan, att hon rodnade som en ros när han helsade henne uppå berget.

Det led så en tid bortåt, och konungen satte dag att hans dotters friare skulle försöka sig tredje gången. Prinsessan blef nu åter ledsagad till glas-berget, med stor ståt och mycken fager utrustning, och sattes öfverst på berg-åsen med gull-krona och gull-äple, alldeles såsom tillförene. Der nedanföre samlades hela friare-skaran med präktiga hästar och blanka 398 vapen, så man aldrig har sett så grannt, och rundt omkring strömmade menigheten till, för att se uppå deras lek. När så allt var redo, gafs tecken med horn och trummeter, och i detsamma rännde friarena, hvar efter annan, med all makt uppför bergs-höjden. Men det var lika när. Berget var glatt som en is, och dertill öfvermåttan brant, så att ingen kom mer än ett litet stycke upp, förr än han hals öfver hufvud störtade ned igen. Häraf uppstod mycket brak, såsom ock af hästarnes gnäggande, folkets skri och vapnens slammer, så att bullret och ropandet hördes vida vägar in i skogen.

Medan nu allt detta tilldrager sig, gick konunga-sonen och vallade oxar, såsom hans sed var. När han så åter fick höra larmet och vapen-gnyet, satte han sig på en sten, lutade hand emot kind, och grät bitterligen; ty han tänkte på den fagra konunga-dottern, och det lekte honom i hugen att han gerna ville våga sitt lif för att vinna henne. Rätt i detsamma stod vilde mannen åter framför honom. »God dag!» sade vilde mannen. »Hvarför sitter du här så ensam och sorgefull?» ’Jo,’ svarade prinsen, ’jag må väl vara sorgsen och inte glad. För din skull är jag en flykting ur min faders rike, och nu har jag inte så mycket som en häst och vapen, för att rida fram till berget och täfla om prinsessan.’ »Åh,» sade vilde mannen, »är det inte annat, så kan det väl bli någon råd. Du halp mig en gång förut, nu vill jag hjelpa dig igen.’ Dermed tog han prinsen vid handen, förde honom till sin håla djupt ned i jorden, och visade hvar det hängde en rustning som var allt igenom smidd af skärt gull, och så blank, att gull-skenet glimmade vida omkring. Tätt bredvid stod en präktig gångare, fullt sadlad och rustad, och skrapade berget med gull-skorna, och tuggade milen, så att hvita skummet flöt ända ned på marken. Vilde mannen sade: »skynda dig nu och kläd på dig, och rid bort och fresta din lycka!» Ja, prinsen var minsann inte sen att lyda honom, utan klädde sig i både hjelm och harnesk, spände gull-sporrar på fot, band svärd vid sida, och kände sig så lätt i gull-rustningen som fogeln i luften. Derefter sprang han upp i sadelen så det klang i hvar sölja, gaf hästen tyglarne, och red hasteligen fram åt glas-berget. 399

Prinsessans friare skulle just nu lykta sin lek, och hade ingendera vunnit priset, ehuru hvar och en gjort allt sitt till. Som de nu stodo och lade råd hvad de skulle företaga, fingo de plötsligen se hvarest en ungersvenn kom ridandes fram utur skogs-brynet, och for rätt emot berget. Han var allt klädd i guld ifrån topp till tå, med gull-hjelm på hufvudet, gull-sköld på arm, och gyllene svärd vid sida, och förde sig så ridderligt, att båldare kämpe väl aldrig fanns till i verlden. Straxt vände alla sina ögon på honom, och kände igen att det var allt samme ungersvenn som de sett tillförene. Men prinsen gaf dem icke lång tid att undra och spörja, utan så snart han kommit fram på slätten, lyfte han sig i stig-byglarne, högg hästen med sporrarne, och tände af som en blixt rätt uppför branta berget. När han så kommit allra öfverst på bergs-toppen, helsade han den fagra prinsessan med stor höfviskhet, böjde knä för henne, och undfick gull-äplet af hennes egen hand. Derefter kastade han om sin gångare, och red tillbaka utför glas-berget, så att elden gnistrade om gull-skorna och en lång gull-strimma låg efter honom hvar han flög fram. Ändteligen försvann han i skogen såsom en stjerna. Men nu först skall man tro der blef ett lefverne på berget! Hela menigheten gaf till ett glädje-skri, så det hördes långan väg; hornen ljödo, trummeterna ropade, hästarne gnäggade, vapnen brakade, och konungen lät högt förkunna att den främmande gull-kämpen vunnit priset. Hvad prinsessan sjelf tänkte härvid låta vi vara osagdt; men nog hviskas det, att hon blef både hvit och röd när hon skulle räcka ungersvennen gull-äplet.

Det återstod nu allenast att få reda på den gull-klädde kämpen, ty ingen kände honom; och väntade alla, att han med första skulle infinna sig på kungs-gården. Men han kom inte. Häröfver blef mycken undran, och allt som det led bleknade prinsessan och tynade; men konungen var otålig, och friarena knotade och knorrade för hvar dag. När så intet annat stod till råda, lät konungen omsider lysa ett stort ting vid sin gård, och hvart mans barn, höga och låga, skulle komma dit, att prinsessan sjelf måtte få välja ibland dem. Ja, 400 då var der ingen som inte gerna gick, både för prinsessans skull och för konungens befallning, så att der kom tillsammans en otalig hop folk. Som nu alla voro samlade, trädde konunga-dottern ut ur kungs-gården med stor ståt, och vandrade med sina tärnor rundt omkring i hela skaran; men huru hon letade på alla håll, fann hon likväl inte hvad hon sökte. När hon så kommit ända ytterst i ringen, fick hon plötsligen se en man som stod undanskymd i folk-hopen. Han var klädd i en sid hatt, med en vid grå kappa såsom vallare-män bruka; men hufvan var uppdragen, så att ingen kunde skönja hans anlete. Straxt lopp prinsessan fram, drog ned hufvan, tog mannen i famn, och ropade högt: »här är han! här är han!» Då log allt folket, ty de igenkände att det var konungens vallare, och konungen sjelf utbrast: »Herre Gud tröste mig för svär-son jag lär få!» Mannen lät dock inte bekomma sig, utan svarade: ’Åh, sörj inte du för det! Du får så god en konunga-son som nå’nsin du är kung.’ Dermed kastade han af sin vida kappa. Men då log ingen mer; ty se, i stället för den grå vallare-mannen stod der en fager unger prins, klädd i guld ifrån hufvud till fot, och med prinsessans gull-äple i handen, och alla kände nu grannt igen att detta var svennen som ridit uppför glas-berget.

Nu kan man tro der blef en glädje så det var inte likt någonting, och prinsen tog sin käresta i famn och helsade henne med stor kärlek, och förtäljde om sin ätt och allt annat som honom vederfarits. Men konungen sjelf gaf sig ingen ro, utan lät genast laga till bröllopp, och bjöd allt folket och friarena med. Der blef så tillredt ett gästabud hvars make aldrig har funnits, och prinsen fick konunga-dottern, och med henne halfva riket. Men när brölloppet hade stått i dagar, ja väl i sju, tog han sin fagra unga brud och drog med stor ståt hem till sin faders land. Der blef han emottagen såsom man det väl kan tänka, och konungen och drottningen gräto begge två i glädje att få honom lefvande igen. Sedan lefde de lyckliga hvar i sitt rike, och om de inte nyligen äro döda lefva de än i dag. Men ingen har vidare sport till den vilde mannen. Och så var det slut. 401

Anmärkningar.

1. Uti Runa, En skrift för Fäderneslandets Fornvänner, utgifven af Richard Dybeck, Stockh. 1842, Häft. I. s. 7, meddelas en liknande öfverlemning ifrån Westmanland. Deri förtäljes om en riddare, som fångat ett djur hvars like ingen sett; ty det var öfvervuxet med mossa. Djuret förvaras i ett torn, men befrias af riddarens unge son, som leker båll utanföre. Till straff ledes gossen ut i skogen för att dödas; men tjenarena, rörda af hans jämmer, slagta i stället ett kid, hvars hjerta de vid hemkomsten uppvisa för riddaren.

Medan gossen nu vankar omkring i skogen, möter han djuret, och far med in i berget. Der stadnar han några år. Ändteligen går bud öfver landet att konunga-dottern vill taga sig gemål, och att den skall få henne, som förmår rida uppför ett berg hvarest hon en dag skall visa sig. Nu får riddare-sonen häst och skrud, och rider åstad för att täfla om prinsessan. Men när han kommit till midten af berget, träffas han af en lans, kastad nedifrån; likväl fortsätter han sin färd, och står ändteligen framför konunga-dottern, som räcker honom en silkes-duk att förbinda sitt sår. Priset är så vunnet, och det stundar till bröllopp.

När nu dagen är inne, begär »den gamle» (det underliga djuret) att få vara med, så stygg han ser ut, men nöjer sig med att få plats under bordet. Tillika räcker han riddare-sonen ett rostigt svärd, och begär att vidröras dermed, när den gamle konungens minne drickes. Ja, svennen efterkommer hans begäran. Då reser sig till allas förvåning den gamle konungen, som man trott vara berg-tagen. Sedan blir buller och bång, och konungen sjelf önskar det unga paret lycka.

2. Enligt öfverlemning ifrån Upland for konungen en dag vilse i skogen, och träffade en »gammal gubbe» som gaf honom herberge. Gubben var öfvermåttan rik på guld och silfver, och undfick konungen mycket väl; men ville icke yppa sitt namn. Häraf retades konungens girighet, så att han lät kasta honom i tornet, och sade att han aldrig skulle slippa lös, med mindre han bekände hvem han var.

Något derefter lopp konunga-sonen omkring på gården, och hittade en nyckel hvarmed han öppnade tornet, och lät gubben fly sina färde. Häröfver blef konungen mycket vred, så att han dref prinsen ur landet, och förbjöd honom att någonsin mer komma igen. När pilten nu kom i skogen, mötte han gubben; denne bad honom följa med, och det gjorde han. Sedan togo de gubbens lilla grå häst, lastade den med guld och silfver, och drogo 402 till ett annat rike. Der växte prinsen och blef stor och stark; men allt som han växte, hade han sin största lust att rida på den grå hästen öfver både berg och branter.

Nu hände sig att konungen som rådde öfver landet egde en enda dotter, som fick otaligt många friare. Hennes far lät derföre utgå ett påbud, att den skulle få prinsessan som kunde rida uppför glas-berget, och taga ned en gull-krona som var fästad öfverst på toppen. När prinsen fick veta detta, gick han fram till kungs-gården och begärde tjenst såsom kocks-pojke. Som nu friarena skulle begynna sin täflan, lopp han hem, fick af sin foster-fader en rustning tillika med den lilla grå hästen, och red i fullt språng ända upp till berg-spetsen. Likväl tog han inte gull-kronan, utan red ned igen på andra sidan, och for bort. Andra dagen gjorde han på samma sätt. Tredje dagen tog han kronan; men red åter bort så ingen visste hvem han var.

Något derefter satt konunga-dottern ensam i sin jungfru-bur; då öppnades dörren, och kocks-pojken trädde in. Han hade gull-kronan i handen, och sade att han tagit den, men ville ge den tillbaka, på det prinsessan måtte få välja efter eget tycke. Detta behagade konunga-dottern väl, och hon bad sin fader stämma allt man-kön i hela riket fram till kungs-gården. Konungen gjorde så.

När nu alla voro samlade, gick prinsessan bort till kocks-pojken, gaf honom gull-kronan, och valde honom till sin man. Häröfver blef en stor undran; men prinsen kastade af sin grå vadmals-kappa, och nu stod der icke mer någon köks-pojke, utan en båld konunga-son. Han fick så prinsessan och med henne halfva riket.

3. En uppteckning ifrån Gotland saknar hela inledningen om den »vilde mannen». I stället förtäljes om en fattig torpare, hvars yngste son plägade sitta i spisel-grufvan och alltid fick lida smälek af sina bröder.

Konungen som rådde öfver landet egde en enda dotter, och hon hade förlofvat, att aldrig gifta sig utan med den som kunde rida uppför ett glas-berg. Härom lät konungen utgå ett påbud öfver hela sitt rike. När nu dagen var inne, togo de begge äldste torpare-sönerna sin faders gamla ök, satte sig upp begge två, och redo åstad; men den minste pojken fick inte följa med, utan sprang jemte vägen och grät. Då kom der fram en »liten gubbe» och frågade hvarför han var så sorgsen. Pojken sade huru det var. Gubben återtog: »vänta, skall jag hjelpa dig. Här har du en pipa. Gack nu bort och ställ dig under den höga tallen. När du så blåser i ena ändan af pipan, kommer der fram en gångare med en rustning bunden vid sadel-knappen, och när du blåser i andra ändan, försvinner allt ihop.» Ja, pojken sprang genast 403 bort, blåste i pipan, klädde sig, och for i väg. Vid han nu red förbi sina bröder, vardt deras gamle häst-krake så skrämd, att han skenade i diket med begge två ryttarne. Der fingo de ligga.

Pojken red nu fram till glas-berget, och fann en otalig hop folk, af hvilka somliga brutit ben och andra armar, vid försöket att rida uppföre. Men han lät inte skrämma sig, utan rännde åstad, och kom ända upp till berg-spetsen der prinsessan satt. Då kastade hon emot honom sitt gull-äple, och äplet fastnade vid hans knä. Derefter red han genast tillbaka utför berget, skyndade hem till spisel-grufvan, och hade sin lust att höra på, när hans begge bröder förtäljde om den främmande prinsen som skrämt deras häst i diket.

Sedan prinsessan länge väntat på den främmande kämpen, skickade konungen omsider bud öfver allt sitt rike, för att ransaka om någon hade ett gull-äple på sitt knä. Sändemännen kommo så äfven till torparens stuga. När det nu röjdes att den yngste pojken hade äplet, skall man tro der blef mån-ljust i kojan. De bådo så pojken följa med till konungen; men det ville han inte, utan smög sig ut, blåste i sin pipa, klädde sig i full rustning, och red ensam fram till kungs-gården, hvarest han genast blef igenkänd och fick prinsessan. Men torpare-gubben och hans begge äldste söner ha inte återkommit från sin förvåning än i denna dag.

4. En uppteckning från Westergötland förtäljer, huru en fattig torpare-pojke låg och gräfde i en sandhåla, och kom till en sal under jorden, hvarest funnos tre hästar och tre rustningar, den ena af silfver, den andra af guld och den tredje af ädel-stenar.

Pojken gaf sig nu ut i verlden att vandra, och kom ändteligen till en kungs-gård, hvarest han fick tjenst som kocks-pojke. Konungen som rådde öfver gården hade en enda dotter. Hon var bortröfvad af trollen, så att hon endast skulle få visa sig tre Thorsdags-qvällar å rad, uppå spetsen af ett högt glas-berg; men om någon kunde rida uppför berget och taga gull-äplet af hennes hand, skulle hon bli frälst. Häröfver bar konungen stor sorg, och lät lysa på, att den som kunde frälsa prinsessan skulle få henne och halfva riket.

När nu första Thorsdags-qvällen var inne, lopp pojken bort till sand-hålan, klädde sig i silfver-rustningen, och red upp till midten af berget. Andra Thorsdags qvällen tog han guld-rustningen, och red så högt, att hästen hade ena framfoten uppå berg-spetsen. Tredje qvällen tog han ädelstens-rustningen, red ända upp till prinsessan, och fick gull-äplet. Derefter for han tillbaka till sand-hålan. Men när folket efter en stund fick se köks-pojken, der han vandrade vägen fram, kunde ingen tro att det var han som frälst konunga-dottern. 404

Omsider ger konungen befallning, att allt man-kön i hela riket skall komma fram till kungs-gården. Konunga-dottern går så ut och igenkänner sin befriare. Men köks-pojken kastar af sina trasor, och står der i ädelstens-rustningen; hvarefter konungen ger honom sin dotter och halfva riket.

5. I en ofullständig öfverlemning från Upland omtalas en konunga-son, som blef bortkörd af sin elaka styf-moder och fick gå vall uti skogen. Der fann han en håla i jorden, kom till råttornas rike, och frälste dem ifrån deras förtrollning genom att sofva en natt hos rått-drottningen. När han sedan skulle gå, fick han till lön ett par handskar och stöflor, med hvilka han klättrade uppför glas-berget och vann konungens dotter.

Источник: Svenska folk-sagor och äfventyr. Efter muntlig öfverlemning samlade och utgifna af Gunnar Olof Hyltén-Cavallius och George Stephens. Första delen. Stockholm, 1844–1849. S. 389–405.

389 — конец соответствующей страницы.

OCR: Speculatorius

© Tim Stridmann